Ameliekänsla

Tidigare ikväll när jag gick ut i köket fick jag en ameliekänsla. Ni vet, så som i Amelie från Montmartre. Amelie fixar med den elake torghandlarens tandkräm och tofflor. I köket har jag en lampa i fönstret, inget konstigt med det. Men det som var konstigt var att den inte alls lyste lika starkt som igår kväll. Först trodde jag att den precis höll på att gå sönder, men den fortsatte lysa lika svagt ett bra tag. Jag begrep inte riktigt vad som var fel, allt annat elektriskt fungerade som det skulle.

Efter några minuter kom jag på att jag hade amelieat (kan man googla måste man kunna ameliea också) mig själv. Tidigare idag när jag var i städartagen hittade jag äntligen de där små glödlamporna jag har tänkt köpa (och uppenbarligen hade gjort för länge sedan) som passar lampan bättre och byta. Och det gjorde jag nu, utan att tänka på det.

Jag kan ofta få ameliekänslor över att någon har flyttat på mina papper, böcker eller andra saker. Allt som oftast visar det sig såklart vara jag själv som har flyttat på grejerna för att de var i vägen eller helt enkelt passade bättre någon annan stans. Jag kan hitta något, tycka att det ju är mer logiskt att lägga det på ett annat ställe och lägga det där för att en tid senare leta på det första stället och inte hitta saken i fråga. När jag ytterligare någon tid senare dyker på samma sak igen kan jag inte förstå varför jag flyttade den, det var ju så mycket mer logiskt på det första stället. Och så håller min egen lilla Amelie på och förflyttar saker här hemma.

Fast ibland är jag tvärsäker på att jag har en spök-Amelie på besök också. För hur stressad, trött eller frånvarande jag än är har jag svårt att tycka det är logiskt att ställa burken med vitpeppar i kylskåpet eller lägga mp3-spelaren i badrumsskåpet.

---